Från världens bästa klass till världens värsta
10.52 am / writing
"Jag saknar vår gamla klass, den klassen vi hade i fyra år. Då vi ännu var små oskyldiga barn med hela livet framför oss. Då vi alla var vänner, hade inga strider, tillbringade rasterna tillsammans spelandes brännboll, efter skolan i parken eller någonstans spelandes brännboll. Då vi hade roligt tillsammans oberoende vilken dag eller hurdant väder det var. Vi var mer än bara en klass.
Sen böt vi skola och fick en ny elev, V. Det blev mer strider i klassen, mest bland flickorna. Vi var alla vänner fortfarande, men inte på samma sätt. Vi delades mer i "gäng" och på sexan försvann R. Han stannade klass och klassen var inte den samma mer. Vi delades ännu mer, strider hela tiden, vissa hatade någon annan och inget var som förr. I slutet av skolåret fick vi veta de nya klasserna i högstadiet, vi for på klassresa med 6A till Borgbacken och hade en trevlig sista skoldag med klassen och i lågstadiet. I Borgbacken förstod jag det, att vi kommer aldrig vara alla lika bra vänner mer som på fyran. Allting hade ändrats, och så skulle det vara resten av våra liv.
Dagen vi fick veta våra nya klassen var en av de värsta. Jag hamnade i C klassen med personer jag aldrig ens pratat med, som jag aldrig ens viljat lära känna, som var helt motsatsen till vad jag var. På hösten, första skoldagen i högstadiet var helt okej. Jag trivdes i skolan, men inte i klassen. "Hellre dör jag än går i den här klassen i 3 år" tänkte jag hela dagen, hela veckan, hela månaden. Jag ville inte gå i den klassen, jag skulle ha kunna göra vad som helst för att slippa den. Jag tyckte inte om den, jag hatade den. Jag vaknade på morgonen, cyklade till skolan, tvingade mig själv igenom skoldagen med tårarna, skriker och hatet nära på att komma ur mig. Sista lektionen lyssnade jag knappt på läraren, jag kunde inte konsentrera mig, såg på klockan hela tiden och när läraren äntligen sa att vi fick fara hem var jag ofta en av de första som for ut från skolan. Jag hade klarat en till skoldag, och ännu om jag skulle orka bry mig om någonting hemma så skulle allt ha varit bra. Men jag orkade inte. I skolan togs alla mina krafter och all min energi, hemma ville jag bara sova och vänta på att slippa ut nian så jag inte behöver leva med min klass mer.
Så småningom blev jag van vid klassen, men jag kunde fortfarande också föra vad som helst för att slippa den. Jag blev vän med de som jag förr inte ens ville känna, och märkte att vi är väldigt lika. De två flickorna fick mig lite gladare under skoldagen, men inte tillräckligt för att jag skulle orka med klassen.
Sen kom sommarlovet, tack och lov. Ännu 2 år kvar med klassen. Jag vill inte, jag orkar inte."
Sen böt vi skola och fick en ny elev, V. Det blev mer strider i klassen, mest bland flickorna. Vi var alla vänner fortfarande, men inte på samma sätt. Vi delades mer i "gäng" och på sexan försvann R. Han stannade klass och klassen var inte den samma mer. Vi delades ännu mer, strider hela tiden, vissa hatade någon annan och inget var som förr. I slutet av skolåret fick vi veta de nya klasserna i högstadiet, vi for på klassresa med 6A till Borgbacken och hade en trevlig sista skoldag med klassen och i lågstadiet. I Borgbacken förstod jag det, att vi kommer aldrig vara alla lika bra vänner mer som på fyran. Allting hade ändrats, och så skulle det vara resten av våra liv.
Dagen vi fick veta våra nya klassen var en av de värsta. Jag hamnade i C klassen med personer jag aldrig ens pratat med, som jag aldrig ens viljat lära känna, som var helt motsatsen till vad jag var. På hösten, första skoldagen i högstadiet var helt okej. Jag trivdes i skolan, men inte i klassen. "Hellre dör jag än går i den här klassen i 3 år" tänkte jag hela dagen, hela veckan, hela månaden. Jag ville inte gå i den klassen, jag skulle ha kunna göra vad som helst för att slippa den. Jag tyckte inte om den, jag hatade den. Jag vaknade på morgonen, cyklade till skolan, tvingade mig själv igenom skoldagen med tårarna, skriker och hatet nära på att komma ur mig. Sista lektionen lyssnade jag knappt på läraren, jag kunde inte konsentrera mig, såg på klockan hela tiden och när läraren äntligen sa att vi fick fara hem var jag ofta en av de första som for ut från skolan. Jag hade klarat en till skoldag, och ännu om jag skulle orka bry mig om någonting hemma så skulle allt ha varit bra. Men jag orkade inte. I skolan togs alla mina krafter och all min energi, hemma ville jag bara sova och vänta på att slippa ut nian så jag inte behöver leva med min klass mer.
Så småningom blev jag van vid klassen, men jag kunde fortfarande också föra vad som helst för att slippa den. Jag blev vän med de som jag förr inte ens ville känna, och märkte att vi är väldigt lika. De två flickorna fick mig lite gladare under skoldagen, men inte tillräckligt för att jag skulle orka med klassen.
Sen kom sommarlovet, tack och lov. Ännu 2 år kvar med klassen. Jag vill inte, jag orkar inte."
Jag hittade denna text på min dator. Den är skriven för exakt ett år sen, men jag minns det som igår. Jag satt med tårarna i ögonen under hela tiden jag skrev den, och när jag läste den nu satt jag med tårar i ögonen. Den innehåller så mycket känslor för mig, så mycket minnen. Mina första fyra skolår var de lättaste, de mest underbara, även om jag har en massa dåliga minnen från dem som påverkat mig, och som alltid kommer sitta kvar. Men jag har fler bra minnen än dåliga, så varför skulle jag sitta och grubbla på dem dåliga hela tiden.
Till en början hade jag 3 skolår med den nya klassen, jag skrev texten och hade 2. Nu har jag ett år kvar, och tänker jag efter på de 2 åren som varit, så måste jag erkänna att de har varit bättre än jag tänkt, men på samma gång de värsta åren i mitt liv. Vår klass har ändrats väldigt mycket sedan vi började högstadiet 2 år sedan. Eleverna i klassen har alla mognat mer eller mindre, och vi har fått fler elever än vad vår klasslärare hade på sin lista i slutet av lågstadiet. Och för att vara ärlig, - den har bara blivit sämre.
Sjuan kanske verkade svår och jobbig, men åttan var bara värre. Jag kämpade igenom skoldagarna, log och var glad utanpå medan jag grät, skrek och hade världens panikattacker inombords. Jag funderade på att med flit stanna klass för att slippa klassen, men tanken på att hamna på en klass med yngre elever var värre än att vara kvar i min. Jag var dessutom väldigt mycket borta pga. migrän, vilket påverkade vitsorden. Dessutom det att jag verkligen inte orkade med min klass mer påverkade vitsorden ännu mer. Nian kommer vara ett helvete, måste få alla ämnen upp med iallafall 2 vitsord för att jag ska vara nöjd. Good luck with that.
På skolavslutningen det här året var jag lyckligare än alla nior, de var glada att slippa grundskolan, jag var glad att jag slapp min klass. Tanken på att jag måste tillbaka om 5 veckor får mig att gråta. Jag vill inte, jag klarar det inte. But i can try to live with it.
När det gäller utbildning efter grundskolan är jag helt borta. Jag hade en plan, nu har jag ingenting. Det enda jag vet är att jag vill slippa min klass. Jag har pratat med en 17 årig flicka från Finland, hon hade samma problem. Hon lovade mig att jag kommer förlora kontakten med de flesta från min klass efter grundskolan, och jag behöver absolut inte fly från staden på grund av dem. Jag tror henne, men blir jag kvar finns fortfarande vissa kvar, de som börjar i gymnasiet. Jag klarar inte av det, även om det är en helt annan klass. De är fortfarande där.
Människor kanske tror att jag har blivit van vid min klass, att jag har börjat trivas där. Ber om ursäkt för att jag måste göra er besvikna. Det kommer aldrig hända. Jag kommer aldrig trivas i den. Jag kommer aldrig gilla den. Jag kommer aldrig sakna den. Då jag slipper den om 11 månader kommer jag vara lycklig. Det kommer vara den bästa dagen i mitt liv. Jag kommer gråta av lycka.
Till en början hade jag 3 skolår med den nya klassen, jag skrev texten och hade 2. Nu har jag ett år kvar, och tänker jag efter på de 2 åren som varit, så måste jag erkänna att de har varit bättre än jag tänkt, men på samma gång de värsta åren i mitt liv. Vår klass har ändrats väldigt mycket sedan vi började högstadiet 2 år sedan. Eleverna i klassen har alla mognat mer eller mindre, och vi har fått fler elever än vad vår klasslärare hade på sin lista i slutet av lågstadiet. Och för att vara ärlig, - den har bara blivit sämre.
Sjuan kanske verkade svår och jobbig, men åttan var bara värre. Jag kämpade igenom skoldagarna, log och var glad utanpå medan jag grät, skrek och hade världens panikattacker inombords. Jag funderade på att med flit stanna klass för att slippa klassen, men tanken på att hamna på en klass med yngre elever var värre än att vara kvar i min. Jag var dessutom väldigt mycket borta pga. migrän, vilket påverkade vitsorden. Dessutom det att jag verkligen inte orkade med min klass mer påverkade vitsorden ännu mer. Nian kommer vara ett helvete, måste få alla ämnen upp med iallafall 2 vitsord för att jag ska vara nöjd. Good luck with that.
På skolavslutningen det här året var jag lyckligare än alla nior, de var glada att slippa grundskolan, jag var glad att jag slapp min klass. Tanken på att jag måste tillbaka om 5 veckor får mig att gråta. Jag vill inte, jag klarar det inte. But i can try to live with it.
När det gäller utbildning efter grundskolan är jag helt borta. Jag hade en plan, nu har jag ingenting. Det enda jag vet är att jag vill slippa min klass. Jag har pratat med en 17 årig flicka från Finland, hon hade samma problem. Hon lovade mig att jag kommer förlora kontakten med de flesta från min klass efter grundskolan, och jag behöver absolut inte fly från staden på grund av dem. Jag tror henne, men blir jag kvar finns fortfarande vissa kvar, de som börjar i gymnasiet. Jag klarar inte av det, även om det är en helt annan klass. De är fortfarande där.
Människor kanske tror att jag har blivit van vid min klass, att jag har börjat trivas där. Ber om ursäkt för att jag måste göra er besvikna. Det kommer aldrig hända. Jag kommer aldrig trivas i den. Jag kommer aldrig gilla den. Jag kommer aldrig sakna den. Då jag slipper den om 11 månader kommer jag vara lycklig. Det kommer vara den bästa dagen i mitt liv. Jag kommer gråta av lycka.
victoria [foto]
:(
de känns helt som allt sku vara mitt fel då jag kom dit.....
:( synd att de ha vari så men jag kan på viss plan förstå hur du menar... men hej, snart ses vi <3
Sv: Hehehe, ja ble faktiskt förvånad att den går ännu o på bio men ja kund int hålla mig så vi måsta fa o se den nu igen ;D fast ja tänker no se den nästa måna o när den kmr ut, int e de ju som bara en måna ti de :))
